Hick, hick.
Började måndagen med att försova mig, hatar det. Det var ganska konstigt faktiskt, för jag drömde att jag hade försovit mig. Så jag pustade ut när jag vaknade och förstod att det bara var en dröm. Men så tog jag upp mobilen för att se hur lång tid det var kvar innan klockan ringde. Då var hon 06:25! PANIK!
Sedan på jobbet fick jag hicka, hatar det. Försökte med allt för att få bort den där jävla hickan som vägrade att ge med sig. Whide gjorde ett par kassa försök med att skrämmas, men inte ens en fluga hade brytt sig om hans "skrämmningsförsök". Det här låter ju jätte konstigt, jag vet. Men då dök plötsligt en liten svartvit chihuahua upp. Han krafsade så snällt på dörren och verkade vilja vara med oss och spackla snickerier. Men Whide tyckte tyvärr inte att det var någon bra idé. Han såg så ensam och ledsen ut, den lille bortsprugna hunden. Problemet var bara att jag inte visste vems hund det var. Så jag lyfte upp honom, gick ut på gräsmattan och ropade rätt ut "ÄR DETTA ERAN HUND ELLER??" i hopp om att någon granne skulle svara. Haha, jajjemänsan. I huset intill ropade en glad norrman tillbaks, "åh ja da, du det är våran hund, tack ska du ha!". Och vet ni, efter hundincidenten försvann hickan, yay... Tills jag skulle gå ut i bilen och hämta fog. Då knackar Whide på rutan och jag hoppar förskräckt till. Hickan var tilbaks. Så nu sitter jag här och hickar igen. Skit.
Sedan på jobbet fick jag hicka, hatar det. Försökte med allt för att få bort den där jävla hickan som vägrade att ge med sig. Whide gjorde ett par kassa försök med att skrämmas, men inte ens en fluga hade brytt sig om hans "skrämmningsförsök". Det här låter ju jätte konstigt, jag vet. Men då dök plötsligt en liten svartvit chihuahua upp. Han krafsade så snällt på dörren och verkade vilja vara med oss och spackla snickerier. Men Whide tyckte tyvärr inte att det var någon bra idé. Han såg så ensam och ledsen ut, den lille bortsprugna hunden. Problemet var bara att jag inte visste vems hund det var. Så jag lyfte upp honom, gick ut på gräsmattan och ropade rätt ut "ÄR DETTA ERAN HUND ELLER??" i hopp om att någon granne skulle svara. Haha, jajjemänsan. I huset intill ropade en glad norrman tillbaks, "åh ja da, du det är våran hund, tack ska du ha!". Och vet ni, efter hundincidenten försvann hickan, yay... Tills jag skulle gå ut i bilen och hämta fog. Då knackar Whide på rutan och jag hoppar förskräckt till. Hickan var tilbaks. Så nu sitter jag här och hickar igen. Skit.
Kommentarer
Trackback
