k!ckankristin

Har legat hemma i vattkoppor nu i över en vecka. Har sjukt jävla tråkigt, så jag började läsa min dagbok och fastnade på ett visst datum. Hahah, skrattar så när jag tänker tillbaks på detta. Vet inte om jag har skrivit om det här. Men det är ett kul minne och just nu händer det ingenting här, finns inget speciellt att berätta. Så jag lägger upp det här istället, (betydligt roligare än ensam hemma med medvattkoppor!).

 

Tisdag den 31 januari 2012

Okej, gud, var ska jag börja? Igår kväll kom jag hem ifrån USA, var där i nästan 2 veckor!
Den 18 till 30 Januari 2012 har varit bland de bästa dagarna i mitt liv! När jag tänker efter så var detta den enda resa där jag inte tänk när jag var på väg hem ”jo, men det ska ändå bli skönt att komma hem nu, till sin egen säng och sådär”. Nej, inte ens när jag kom hem och öppnade dörrarna för första gången på 2 veckor, och kände den välbekanta hemmadoften var jag glad att vara hemma igen. Om någon lade en biljett i min hand skulle jag åka tillbaka på sekunden, så underbart var det!
Dagarna innan resan var jag nästan förberedd på att jag skulle bli tvungen att stanna hemma. Jag blev sängliggande sjuk och fick äta penselin, men fan vad jag är glad över min envisa sida. För åka, det skulle jag! Men resan dit var ju ett helvete faktiskt. Det gick oväntat bra att hitta, det var inga problem. Men jag mådde pyton. Tiden under mellanlandningen tillbringades på toa, med huvudet i toaletten. Och de riktiga problemen började när jag landat i USA, på flygplatsen i Washington. På flyget fick man ett litet formulär som man skulle fylla i. Det var en massa konstiga kryssfrågor, om man hade med sig någon mat eller så. Jag förstod knappt hälften, så jag kryssade nej på de flesta eftersom jag inte trodde det var så inåt helvete viktigt för dem att veta hur många bananer eller äpplen jag hade med mig. Men oj, vad fel jag hade..

Strax efter landning skulle man gå förbi en ”passgubbe”. Han bad om formuläret och frågade en massa konstiga frågor, som t. ex vad jag jobbade med (vilket han heller inte trodde på, att jag arbetade som målare). Han frågade om jag hade ett äpple i ryggsäcken, varpå jag svarade ja, eftersom jag trodde att jag hade ett kvar. Det var ju jävligt dumt gjort, att svara ja, eftersom jag tydligen hade kryssat i “nej” i den där rutan. Han granskade mig misstänksamt och skrev sedan ett stort rött ”A” över lappen innan han gav tillbaka den. Rätt över lappen stod nu alltså ett ”A” (vad nu det betydde), samt vad det var för färg på mina kläder och ryggsäck. Jag tänkte inte så mycket mer på det, utan gick vidare för att leta upp min resväska. På väg dit mötte jag en vakt med en sniffande knarkhund, som naturligtvis började sniffa på mig. Och med det extrema locket jag hade för öronen var jag så gott som döv, och hörde naturligtvis inte vakten som ropade åt mig att stanna. Hon måste ha trott att jag försökte smita, för när jag vände mig om kom hon springande, viftandes med armarna följt av hunden som skällde efter mig. Jag blev då tvungen att tömma hela innehållet i min väska, mitt i gången med en massa folk som fick kliva åt sidan för oss (pinsamt). Även hon krävde att få se min lapp och började gapa om det där jävla äpplet, som inte ens fanns! Tillslut insåg hon väl att jag inte var någon terrorist, och jag fick gå vidare.
När jag tillslut fått hämta ut min resväska ställde jag mig i kön som ledde till utgången, den sista passkontrollen. Trodde jag.. När vakten som tog emot mitt pass och fick syn på lappen med kryssfrågorna hoppade han till lite, spärrade upp ögonen och började skrika åt de andra vakterna ” WE GOT AN A, WE GOT AN A!!”. Vad fan det nu betydde har jag ingen aning om, men jag blev snabbt ivägskyfflad in bakom en provisorist upphängd presenning. Där fanns en lång kö med vad som såg ut som ”skäggiga skummisar”.... och JAG!? Pust…
Efter att ha stått i den långa kön, var det nu dags att röntga alla väskor en gång till. OCH visa passet. OCH svara på en massa konstiga frågor…

Men cirka en timme senare satt jag på Jossans rum medan jag ivrigt väntade på att hon skulle komma hem. Och när jag hörde fotstegen i trappen och såg hennes gråtfärdigt glada ansikte, tja, jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Det var värt väntan hundratusen gånger om! Fyfaan vilken lyckorusande glädje det var att äntligen få träffas igen, efter 5 månader!!

Resten utav veckan var helt fantastiskt, skulle jag skriva om allt det roliga jag fått vara med om de senaste 2 veckorna skulle det nog bli en hel roman, och det hinner jag inte riktigt med just nu.. haha. Dagen i New York t. ex, jag har blivit helt förälskad i den staden, vill dit igen så snart som möjligt! Och att bara hänga med Jossan igen, att göra ingenting, spela gitarr, slappa, tjöta, det var så jävla underbart och efterlängtat. Träffade hennes aupair – kompisar också, Ellen och Simone. Hon har verkligen tur som har träffat dem, de verkade hur bra som helst. NHL var också mäktigt, ENORMT mäktigt.. i klass med en rockkonsert faktiskt. Sedan kom Anna och Kicki, och vi 4 drog till Miami. WOW, MIAMI BEACH, BITCH YEAHH! Där blev det utgång och röj, härligt med sol och bad. Lite mycket sol kanske, med det var brännan värt ändå. Men det grymmaste på  hela resan var nog ändå när vi gick in på Miami Ink. Vi träffade OCH pratade med kändistatuerarna, och jag gjorde en not bakom örat som jag aldrig trodde att jag skulle få mod till. Men jag gjorde den, på MIAMI INK, utav DARREN BRASS!! Wow, efteråt var vi rejält stolta, lyckliga, nytatuerade brudar med världens lyckorus! Intensivt med grymma grejer. Kom ramlandes hem på morgonen ett par timmar innan taxin till flyget hem skulle komma. Så vi utnyttjade då tiden i alla fall, haha.

Avskedet på flygplatsen i Washington var ju förjävligt.. Men det konstiga var att jag nog inte riktigt fattade att vi inte skulle få se Josefin igen förrän om 6 månader. Det är först nu, hemma i Sverige, som jag inser att det är alldeles, alldeles, alldeles för lång tid.. Men jag hoppas att våren går fort, att sommaren snart är här!

Året gick fort och nu vill jag bara tillbaks. Iväg. Bort ifrån detta kalla, regniga, blåsiga Sverige! Kul att plocka fram dagboken och försvinna iväg lite. Kommer aldrig sluta med dagbok, minnen är för viktiga för att kastas bort (för att citare Stefan Salvatore).