k!ckankristin

Idag har besökt "Killing Fields" i Cambodia, som ligger i utkanten utav huvudstaden Phnom Penh.

Åkte därifrån fruktansvärt berörd..

Pol Pot som var ledare för "de röda kmerernas regim", mördade och begravde mellan 1,5 & 3 miljoner människor mellan åren 1975-1979. (alltså inte så längesedan vilket gör det ännu mer skrämmande).

 

Pol Pot stängde ner skolor, sjukhus mm, och tömde hela städer på människor. De tvingades arbeta tills de dog utav svält eller tortyr. De tvingades delta i regimens "experiment", som var ett försök till att skapa en ny slags människa. En "arbetar-art", en starkare människa som enbart var gjord för att kunna utstå extremt arbete. Som en slags levande robot. De som alltså inte var dugliga till detta experiment torterades och mördades sedan direkt (tex; svaga & sjuka, äldre, kvinnor & spädbarn. Även lärda, högt utbildade människor eftersom de inte ansågs vara dugliga till hårt arbete.)

 

Det som var mest gripande för mig var när jag stod framför "Dödens Träd" och stirrade på den där tjocka trädstammen. Där slungade regimen små spädbarn emot trädet tills huvudena sprack. Sedan kastades de ner i massgraven intill. Tillsammans med deras mammor som först våldtogs innan de avrättades. De halshöggs med de taggiga stjälkarna ifrån palmblad. 

 

Ifrån marken där massgravarna ligger kan man se ben som sticker upp ur jorden, tillsammans med med tygbitar ifrån offrenskläder. Människor i alla åldrar, med olika bakgrund och yrken ligger begravda där. Män & kvinnor, allt ifrån spädbarn till gamla. Allt ifrån bönder till jurister..

 

Det är för mycket att ta in när man står på en sådan plats med så mycket minnen och sorg som vilar kvar. Hur kan människor göra så här emot varandra? Människan, måste trots allt vara den kortaste varelsen på jorden. Som utrotar både sin egen art och andra levande djur & växter, och som kanske till och med lyckas att förinta hela den här planeten.

Men jag hoppas ändå att vi någon gång kommer att lära oss utav vår historia, istället för att upprepa den..

 

 

 

25/11 femte dagen på Phi-Phi.

 

Idag var överdret bortblåst. Strålande sol och turkost vatten.

Dök ner till 12 meter, och det kändes precis som att ha fått en nyckel till en annan värld. Nere på botten kändes det som att vara på månen, fast tvärt om. Svårt att beskriva känslan utav att vara viktlös och sväva omkring. Ljudet utav sina egna andetag ifrån regulatorn "pschiiiuu", "phooouu", "pschiiiuu", phooouu"..Små bubbelljud, ekande små läten långt borta. Fiskar som simmar runt en och smakar lite på en, nyper till lite med munnen på benet. Randig sandbotten och korallrev. Ganska magiskt faktisk, att få vara inne i allt det där.

Det bästa var när vi såg 3 små clownfiskar. Tre små Nemos som simmade runt sin lilla anemon och gnuggade sig. Fram och tillbaka. Kunde verklige inte sluta titta på denna fascinerand värld!

 

Vi har bokat att ta dykarlicens nu. Det är en kurs på 3 dagar. Här pluggat och skrivit prov. Tränat på grunt vatten och gjort en massa övningar. 

Men så idag skulle vi för första gången få dyka. Dyka ner på djupt vatten utanför Maya Bay, där "The Beach" är inspelad. (Alltså simma i samma vatten som Leonardo DiCaprio!). Den 24 november skulle alltså äventyret börja. Nu ska jag berätta hur det gick till..

 

24/11 fjärde dagen på Phi-Phi.

 

Kulingen som drog över ön igår och skapade stor förödelse ute till havs, hade visst inte släppt dit vi skulle. Vilket gjorde äventyret till en mardröm.

Blev såklart sjösjuk TROTS att jag hade knaprat sjösjukepiller. Så efter att ha åkt båt i 40 min. i galna vågor (såpass att man inte kan stå upp i båten utan att ramla runt), så var jag rejält spyfärdig och kämpade emot som attan för att inte kräkas. Där stod jag alltså redo att hoppa i vattnet, med blytung tub på ryggen, klumpiga simfötter, igenimmade cyklop och hyperventilerar luft ur diktatorn för att inte spy. Går fram till avsatsen och allt jag hör är tränaren som ropar "ett stort kliv nu Kickan", innan jag slår i vattnet. Yr som på fyllan dyker jag bort genom de galna vågorna, bort till de Ulrik som är i samma grupp. Det tar ungefär en kvart, sedan spyr jag. Japp, under vattnet. Och sedan en gång till. Det samlas en massa färgglada fiskar runt mig och min spya. Och för en liten stund känns det bättre. Jag beslutar mig därför för att göra mitt allra första dyk. Men efter ett par meter ner i det gungande djupet måste jag spy igen. Tillslut inser jag att jag måste upp till ytan och avbryta dyket. Resten utav tiden spenderades i fosterställning på båten. Fan också.

Sjösjuk på båt kan jag väl fixa. Men under vattnet, det var något nytt..

 

Det var bara Ulrik utav oss fem som genomförde alla dyk. Robin (våran Svenska ledare), sa att han inte varit med om något liknande sedan stormen 2010. Så jag var i alla fall inte ensam om att bli sjösjuk där ute, vilket känns lite bättre. 

22/11 tredje dagen på Phi-Phi.

 

Inatt kom strömmen tillbaka. Samtidigt som jag stod vid badrummet och tryckte på tändknappen (bara för att sömnigt prova), så tajmade det att strömmen kom tillbaks, och jag hör hur en hel stad jublar där nere.

Hehe, roligt känsla att trycka på en liten ljusknapp, och så plötsligt tänds en hel ö!

 

 

21/11 andra dagen på Phi-Phi.

 

Var ute och käkade när plötsligt går. Först blinkar det till lite, sedan slocknar hela Phi-Phi ön och allt blir tyst som i graven. På en sekund förvandlas de dunkande festgatorna till en spökstad. 

Så vi gick där i mörkret med regnet som enda ljud. Och överallt började Thailändarna att tända stearinljus för att lysa upp de små gatorna. Mysigt! 

Så nu sitter vi på hostelet med under ficklampa som vi hängt upp, lyssnar på regnet, äter Pringles och spelar kort. Allt har sin charm på den här märkliga ön..

21/11 andra dagen på Phi-Phi.

 

Vi hittade en grymt härlig bar ute på hörnet utav stranden. Det är här vi har hängt den mesta utav tiden. Sköna hängmattor, fina drinkar (billigt också), god mat och förfeststart vid biljardbordet.

Hela stället är byggt utav båtdelar som är resten ifrån Tsunamin. Speciellt ställe som jag kommer att minnas..

 

Nattetid är det ett jäkla roligt Beach Party här också. Minde än Koh Pangan förstås, men det gör bara platsen personligare. Man träffar samma personer man stött på tidigare, vilket gör att man lätt hittar skönt folk att hänga lite med. 

Igår ravade vi loss på den där stranden. Bra musik, med en massa olika dansgolv och stilar. "Eld-limbo" där man vinner shottar blev populärt. Här äntligen fått testa på rodeo också, så grymt kul! De hade en rodeomaskin mitt på dansgolvet inne på "Stinky Bar", vilket verkar vara bästa feststället på stranden. Sjukt roligt med mycket skratt kan jag lova! 

 

Måste bara berätta om killen ifrån Argentina också. Som jag skrev tidigare så är det väldigt lätt hänt att man stöter på folk man träffat tidigare. Quati är en sådan person. Det är då den största livsnjutaren jag träffat på hittills. Så himla roligt att vi springe på varann överallt. Träffade honom första gången på båten mellan Krabi och Phi-Phi, och sedan dess verkar vi ramla in i varann vart vi än går. Helt plötsligt så står han bara där. Och när vi går säger han bara "see you guys". Precis son som att han vet att vi snart ses igen(vilket vi ju faktiskt gör också).  Skön kille i alla fall, som kommer med många bra tips och vad som är bäst och billigast. Det gillar vi. 

 

Här är först Quati och sedan "Kojan" som vi kallar det, baren med Tsunami-resterna.

 

 

Har fullt upp och en väldans massa skoj, vilket gör att bloggen inte alltid hänger med. Men är noga med att skriva dagbok minst en gång om dagen. Så jag tänkte uppdatera lite genom att plocka bitar ur dagboken istället. (Har förresten rest vidare till Phi-Phi öarna nu, så det är där jag hänger)

 

 

Det där med att packa har aldrig riktigt varit min grej. Började i en väldig röra, men nu har jag tillslut fått ordning på allt.

Nu var det gjort, det hejdået som jag bara har försökt skjuta på. Det jobbigaste. Förutom familjen tänkte jag säga, men han räknas faktiskt in till familjen. 

Var alltså på avskedsmiddag i Strömstad för att säga hejdå till Janne, Annika och mina favoritpojkar Whide & Per. Lyckades nästan hålla tillbaka tårarna ända tills jag kom fram till bilen. Där brast det totalt.. Jobbiga tårar, men som var blandade med en extrem glädje över att jag faktiskt ska göra detta. Är så jäkla lycklig över att jag nu ska få chansen att följa en sådan här dröm. Och ett stort tack till den människa som uppfann viber och skype, haha! Men kommer i alla fall sakna där den andra hälften som brukar vara med överrallt och vägvisa en fram i livet. Är dock väldigt, väldigt, väldigt glad över att jag har min andra favoritperson med mig på resan. Vet faktiskt inte riktigt hur jag hade tagit mig igenom ett sådant hejdå (Särskilt inte efter att ha gjort det en gång tidigare). Så det är jag fruktansvärt tacksam över, och nu vill jag bara åka. Är så peppad man bara kan bli på detta äventyr!!

Känner mig lite tom nu, men samtidigt helt snurrande överlycklig.

 

 

Om 10 dagar åker jag iväg på världens resa. Sedan jag var liten har jag drömt om en sådan här resa, en backpacker-resa. Särskilt drömmen om Australien. Och nu jäklar, om 10 dagar åker jag iväg med fyra vänner utan en bokad hembiljett.. (Mamma & Pappa är inte alls oroliga. Lite bara)

 

Först bär det av till Asien. Thailand, Cambodia, Vietnam och Laos är det tänkt. 28 dec väntar Sydney, och där ska det firas nyår minsann! Efter Australien åker vi till New Zeeland, och där någonstans har nog pengarna snart tagit slut. Vilket betyder att det antingen blir att åka hem eller vidare till Australien för att jobba. (Hoppas förståss på att kunna stanna kvar i Australien så länge som möjligt)

Men att inte ha en jäkla aning om var jag är eller vad jag gör om ett halvår/år.. Oj vad jag älskar den känslan.

Testpackade ryggsäcken förut, och blev superglad när jag märkte att det kommer finnas en massa plats över. Och att den dessutom inte blev så tung som jag hade väntat mig.

Skrillex funderar på att följa med också. Tur att hon är den lilla, lätta katten!

 

Har haft sådär himla roligt igen och gjort en ny spotify-lista.

Social Distortion får hålla i titeln denna gången! - Whiskey Rock, Story Of My Life

 

Har suttit och drömt mig bort bland mina festival-minnen nu igen. Bland alla filmer och foton fastnade jag framför Social Dirstortion. Älskade, underbara Mike Ness, tänk att jag fick se den där legenden live ändå..

 

Helgen har hittils tillbringats i kära Strömstad. Igår var jag hos Pappa för att sedan åka till vallen och titta på när Broshan tar emot sitt idrotts-stipendium. I ösregnet, hehe. Men glad var han i alla fall!

Morgonen efter åkte de på läger i Norge, så då hade jag lägenheten för mig själv. Det utnyttjades förståss, jag hade Vampire Diaries premiär. Säsong 5, JAAAA, det var efterlängtat.

 

Stannade sedan kvar i stan hos Whide & Per där vi hade oss en riktig latdag framför teven. Vi flydde regnet, tog med thai-hämtmat och päste framför "Fast and Furious 6". När solen tittade fram och man började vakna till lite sådär på eftermiddagen blev det en tur ut på stan i höstkvällssolen. Gött, gött, jag-älskar-att-ta-helg.

 

 

Jag och Skrillex gick bort till hästarna för att njuta av kvällssolen i hagen, och höra häst-tugg (bäst). Den där katten har ju blivit bundis med Prinsen. Hon kurrar och de går och stryker mule & nos ihop. Hihi, jättesöta! Men tänkte inte på det att fölet Gullan har nog inte träffat Skrillex än. Inte så där nära i alla fall. Jäklar så nyfiken hon blev. Först när hon fick syn på pissen stelnade hon till och nästan tappade gräset ut munnen. Men sedan när hon såg att storebror Prinsen kelade med den där lilla svarta, snabba kurrande saken verkade den inte så farlig längre. Och då blev det fart på dem, de sprang och jagade varann som små skitungar. Haha, såg bra roligt ut!

 

 

 

 

Älskar ju den där känslan när man blir helt galen i en låt. Precis när den är på väg att ta slut så trycker man på den igen. Och när man har gjort det si sådär 100 gånger så att de första tonerna känns överdrivet välbekanta, då går den på repeat och har förtjänat en guldstjärna i spotify-listan...

En mängd olika brottlingar med extrema personligheter i ett kvinnofängelse. Så jäkla rolig (skrattar-ihjäl-sig-rolig), men samtidigt allvarlig och sorglig. Bra gjort! Väntar bara på nästa säsong..

 

 

Den där bruden är allt väldans bra. Kommer nog aldrig, aldrig, aldrig att tröttna på alla dessa låtar som fortsätter att vara så hjälpande eller bara kanonbra!

 

 

Jag och Whide åkte ner till Sicilien för att möta upp hans bror och träffa några släktingar som bodde där nere. Första gången, så det var lite speciellt. Och vad? Ja, vilket ställe det där Sicilien är. Låg på stranden i 35-40 graders värme, så behövde man svalka av sig var det bara att ta ett par steg ner i det där perfekt turkosa vattnet. Vi simmade bra långt ut och såg såg botten på 10-20 meters djup. Fantastikt. Bäst var piratstranden, som hade vit sandstrand omringat utav svarta vulkanklippor.

Just det ja, vi åkte iväg och klättrade upp på en riktig vulkan. Vulkanen Etna. Det var lite häftigt att stå och titta ner i Europas högsta vulkan, som fortfarande är aktiv. Att stå på en plats och veta att det nyss rann lava här. Fräck utsikt var det också, stod på 3 000 meters höjd och såg ut över Sicilien. Yeeaah, det ska kännas att man lever!