k!ckankristin

Åkte hem till lur idag för en ridtur med Mamma. Det började jättebra, Smarre var så där gött pigg, pigg men inte stirrig... tills vi kom in i skogen. Vi tog min faviritväg, "fallet". Men det var ett bra tag sedan vi gick där sist, så vi visste inte riktigt hur det skulle se ut. Naturligtvis såg det inte ut som det brukar. Vi kom inte särskilt långt förrän vi stötte på problem, förutom en massa snö och is som var i vägen låg det ris utav avsågade träd tvärs över där vi skulle gå, och det fanns inte plats att gå runt. Nordsvensken Trolla klampade lätt över, men stackars Smarre fick brotta sig fram där i riset och var farligt nära på att trassla in sig flera gånger. Efter kanske 200 meter kom vi fram till nästa problem. Ett stort jävla träd som hade vält tvärs över stigen. Till vänster låg den breda bäcken och till höger fanns bara ett brant berg... Det tog en stund, men Mamma fick till slut bort några grenar så att vi kunde försöka ta oss över. Inte nog med att vi knappt kunde ta oss fram, Smarre började bli stirrig också, som fan! Och efter nästa krön trodde jag inte det var sant, ännu ett stort träd över stigen! På varje sida fanns bara branta berg, halt var det också. Men vända kunde vi ju inte direkt, så vi hoppade av och började gå uppför istället. Det var tungt i snön, så jag gick som i ett koppel efter Smarre, hängandes i tyglarna... pust.
Tja, det blev väl inte så mycket till ridtur, men motion fick vi ju i alla fall. Det var inte bara hästarna som var svettiga när vi väl kom tillbaka till stallet!





Fick stretcha gamle gubben efter bergsklättringen :)