k!ckankristin

Nu var det gjort, det hejdået som jag bara har försökt skjuta på. Det jobbigaste. Förutom familjen tänkte jag säga, men han räknas faktiskt in till familjen. 

Var alltså på avskedsmiddag i Strömstad för att säga hejdå till Janne, Annika och mina favoritpojkar Whide & Per. Lyckades nästan hålla tillbaka tårarna ända tills jag kom fram till bilen. Där brast det totalt.. Jobbiga tårar, men som var blandade med en extrem glädje över att jag faktiskt ska göra detta. Är så jäkla lycklig över att jag nu ska få chansen att följa en sådan här dröm. Och ett stort tack till den människa som uppfann viber och skype, haha! Men kommer i alla fall sakna där den andra hälften som brukar vara med överrallt och vägvisa en fram i livet. Är dock väldigt, väldigt, väldigt glad över att jag har min andra favoritperson med mig på resan. Vet faktiskt inte riktigt hur jag hade tagit mig igenom ett sådant hejdå (Särskilt inte efter att ha gjort det en gång tidigare). Så det är jag fruktansvärt tacksam över, och nu vill jag bara åka. Är så peppad man bara kan bli på detta äventyr!!

Känner mig lite tom nu, men samtidigt helt snurrande överlycklig.