k!ckankristin

25/11 femte dagen på Phi-Phi.

 

Idag var överdret bortblåst. Strålande sol och turkost vatten.

Dök ner till 12 meter, och det kändes precis som att ha fått en nyckel till en annan värld. Nere på botten kändes det som att vara på månen, fast tvärt om. Svårt att beskriva känslan utav att vara viktlös och sväva omkring. Ljudet utav sina egna andetag ifrån regulatorn "pschiiiuu", "phooouu", "pschiiiuu", phooouu"..Små bubbelljud, ekande små läten långt borta. Fiskar som simmar runt en och smakar lite på en, nyper till lite med munnen på benet. Randig sandbotten och korallrev. Ganska magiskt faktisk, att få vara inne i allt det där.

Det bästa var när vi såg 3 små clownfiskar. Tre små Nemos som simmade runt sin lilla anemon och gnuggade sig. Fram och tillbaka. Kunde verklige inte sluta titta på denna fascinerand värld!

 

Vi har bokat att ta dykarlicens nu. Det är en kurs på 3 dagar. Här pluggat och skrivit prov. Tränat på grunt vatten och gjort en massa övningar. 

Men så idag skulle vi för första gången få dyka. Dyka ner på djupt vatten utanför Maya Bay, där "The Beach" är inspelad. (Alltså simma i samma vatten som Leonardo DiCaprio!). Den 24 november skulle alltså äventyret börja. Nu ska jag berätta hur det gick till..

 

24/11 fjärde dagen på Phi-Phi.

 

Kulingen som drog över ön igår och skapade stor förödelse ute till havs, hade visst inte släppt dit vi skulle. Vilket gjorde äventyret till en mardröm.

Blev såklart sjösjuk TROTS att jag hade knaprat sjösjukepiller. Så efter att ha åkt båt i 40 min. i galna vågor (såpass att man inte kan stå upp i båten utan att ramla runt), så var jag rejält spyfärdig och kämpade emot som attan för att inte kräkas. Där stod jag alltså redo att hoppa i vattnet, med blytung tub på ryggen, klumpiga simfötter, igenimmade cyklop och hyperventilerar luft ur diktatorn för att inte spy. Går fram till avsatsen och allt jag hör är tränaren som ropar "ett stort kliv nu Kickan", innan jag slår i vattnet. Yr som på fyllan dyker jag bort genom de galna vågorna, bort till de Ulrik som är i samma grupp. Det tar ungefär en kvart, sedan spyr jag. Japp, under vattnet. Och sedan en gång till. Det samlas en massa färgglada fiskar runt mig och min spya. Och för en liten stund känns det bättre. Jag beslutar mig därför för att göra mitt allra första dyk. Men efter ett par meter ner i det gungande djupet måste jag spy igen. Tillslut inser jag att jag måste upp till ytan och avbryta dyket. Resten utav tiden spenderades i fosterställning på båten. Fan också.

Sjösjuk på båt kan jag väl fixa. Men under vattnet, det var något nytt..

 

Det var bara Ulrik utav oss fem som genomförde alla dyk. Robin (våran Svenska ledare), sa att han inte varit med om något liknande sedan stormen 2010. Så jag var i alla fall inte ensam om att bli sjösjuk där ute, vilket känns lite bättre. 

22/11 tredje dagen på Phi-Phi.

 

Inatt kom strömmen tillbaka. Samtidigt som jag stod vid badrummet och tryckte på tändknappen (bara för att sömnigt prova), så tajmade det att strömmen kom tillbaks, och jag hör hur en hel stad jublar där nere.

Hehe, roligt känsla att trycka på en liten ljusknapp, och så plötsligt tänds en hel ö!

 

 

21/11 andra dagen på Phi-Phi.

 

Var ute och käkade när plötsligt går. Först blinkar det till lite, sedan slocknar hela Phi-Phi ön och allt blir tyst som i graven. På en sekund förvandlas de dunkande festgatorna till en spökstad. 

Så vi gick där i mörkret med regnet som enda ljud. Och överallt började Thailändarna att tända stearinljus för att lysa upp de små gatorna. Mysigt! 

Så nu sitter vi på hostelet med under ficklampa som vi hängt upp, lyssnar på regnet, äter Pringles och spelar kort. Allt har sin charm på den här märkliga ön..

21/11 andra dagen på Phi-Phi.

 

Vi hittade en grymt härlig bar ute på hörnet utav stranden. Det är här vi har hängt den mesta utav tiden. Sköna hängmattor, fina drinkar (billigt också), god mat och förfeststart vid biljardbordet.

Hela stället är byggt utav båtdelar som är resten ifrån Tsunamin. Speciellt ställe som jag kommer att minnas..

 

Nattetid är det ett jäkla roligt Beach Party här också. Minde än Koh Pangan förstås, men det gör bara platsen personligare. Man träffar samma personer man stött på tidigare, vilket gör att man lätt hittar skönt folk att hänga lite med. 

Igår ravade vi loss på den där stranden. Bra musik, med en massa olika dansgolv och stilar. "Eld-limbo" där man vinner shottar blev populärt. Här äntligen fått testa på rodeo också, så grymt kul! De hade en rodeomaskin mitt på dansgolvet inne på "Stinky Bar", vilket verkar vara bästa feststället på stranden. Sjukt roligt med mycket skratt kan jag lova! 

 

Måste bara berätta om killen ifrån Argentina också. Som jag skrev tidigare så är det väldigt lätt hänt att man stöter på folk man träffat tidigare. Quati är en sådan person. Det är då den största livsnjutaren jag träffat på hittills. Så himla roligt att vi springe på varann överallt. Träffade honom första gången på båten mellan Krabi och Phi-Phi, och sedan dess verkar vi ramla in i varann vart vi än går. Helt plötsligt så står han bara där. Och när vi går säger han bara "see you guys". Precis son som att han vet att vi snart ses igen(vilket vi ju faktiskt gör också).  Skön kille i alla fall, som kommer med många bra tips och vad som är bäst och billigast. Det gillar vi. 

 

Här är först Quati och sedan "Kojan" som vi kallar det, baren med Tsunami-resterna.

 

 

Har fullt upp och en väldans massa skoj, vilket gör att bloggen inte alltid hänger med. Men är noga med att skriva dagbok minst en gång om dagen. Så jag tänkte uppdatera lite genom att plocka bitar ur dagboken istället. (Har förresten rest vidare till Phi-Phi öarna nu, så det är där jag hänger)

 

 

Det där med att packa har aldrig riktigt varit min grej. Började i en väldig röra, men nu har jag tillslut fått ordning på allt.

Nu var det gjort, det hejdået som jag bara har försökt skjuta på. Det jobbigaste. Förutom familjen tänkte jag säga, men han räknas faktiskt in till familjen. 

Var alltså på avskedsmiddag i Strömstad för att säga hejdå till Janne, Annika och mina favoritpojkar Whide & Per. Lyckades nästan hålla tillbaka tårarna ända tills jag kom fram till bilen. Där brast det totalt.. Jobbiga tårar, men som var blandade med en extrem glädje över att jag faktiskt ska göra detta. Är så jäkla lycklig över att jag nu ska få chansen att följa en sådan här dröm. Och ett stort tack till den människa som uppfann viber och skype, haha! Men kommer i alla fall sakna där den andra hälften som brukar vara med överrallt och vägvisa en fram i livet. Är dock väldigt, väldigt, väldigt glad över att jag har min andra favoritperson med mig på resan. Vet faktiskt inte riktigt hur jag hade tagit mig igenom ett sådant hejdå (Särskilt inte efter att ha gjort det en gång tidigare). Så det är jag fruktansvärt tacksam över, och nu vill jag bara åka. Är så peppad man bara kan bli på detta äventyr!!

Känner mig lite tom nu, men samtidigt helt snurrande överlycklig.

 

 

Om 10 dagar åker jag iväg på världens resa. Sedan jag var liten har jag drömt om en sådan här resa, en backpacker-resa. Särskilt drömmen om Australien. Och nu jäklar, om 10 dagar åker jag iväg med fyra vänner utan en bokad hembiljett.. (Mamma & Pappa är inte alls oroliga. Lite bara)

 

Först bär det av till Asien. Thailand, Cambodia, Vietnam och Laos är det tänkt. 28 dec väntar Sydney, och där ska det firas nyår minsann! Efter Australien åker vi till New Zeeland, och där någonstans har nog pengarna snart tagit slut. Vilket betyder att det antingen blir att åka hem eller vidare till Australien för att jobba. (Hoppas förståss på att kunna stanna kvar i Australien så länge som möjligt)

Men att inte ha en jäkla aning om var jag är eller vad jag gör om ett halvår/år.. Oj vad jag älskar den känslan.

Testpackade ryggsäcken förut, och blev superglad när jag märkte att det kommer finnas en massa plats över. Och att den dessutom inte blev så tung som jag hade väntat mig.

Skrillex funderar på att följa med också. Tur att hon är den lilla, lätta katten!